Nr 94488070

Janusz Kik (1956) - End of the Day - Start of the Evening with Her (Fin de la Journée - Début de la Soirée avec Elle)
Nr 94488070

Janusz Kik (1956) - End of the Day - Start of the Evening with Her (Fin de la Journée - Début de la Soirée avec Elle)
"Dagens slut - Kvällens början med henne" - 60 x 73 x 2 cm - Akryl på duk
------------------------------------
Och här har vi... dagen som långsamt dör, som en mild vindpust mot en darrande nacke. *Dagens slut – Kvällens början med henne*... bara titeln doftar redan av alcoven, skjortan knappt knäppt, blickar som tyngs ner och kroppar som närmar sig. Janusz Kik målar inte bara ett enkelt landskap. Han glider en hand under ljuset, öppnar ett utrymme där tiden smälter, där färger suckar, där havet och himlen kramas i en långsam uppstigning av begär.
Solen är inte längre denna strålande kung som härskar vid middagstid. Han har blivit en älskare. Mindre självsäker, men mer öm. Han breder ut sig på himlen som en kropp som ligger på rynkade lakan och erbjuder sina sista flammor till den nyfödda kvällen. Han bländar inte längre, han kysser. Han slickar horisonten med ömhet, han dröjer vid kurvorna av båtar som ett älskande språk på en bar axel. Han vill inte längre härska, han vill älska.
Och så finns det havet. Denna flytande spegel, detta sensuella täcke där färgerna badar nakna. De skäms inte längre. De glider, de sträcker ut sig, de smälter ihop som andetag mellan två skinn. Vattnet speglar inte himlen. Det förlänger den. Det smeker den. Det förvandlar den till något annat, varmare, mjukare, mer intimt. Man vet inte längre var som är upp, var som är ner. Man går vilse, som i en alltför stor säng, när benen flätas samman och man glömmer vems höft, vilken andning, vilken feber det tillhör.
De restade masterna är linjer sträckta som nerver. De rör sig inte, men de skälver. De väntar. De vet att natten kommer, men inte en svart natt. En varm natt, full av löften, viskningar, hemligheter. En natt då man inte sover, eller i varje fall i den andres armar. Dessa master är förväntningar, önskningar pekande mot en himmel som smälter. De är inbjudningar att klättra, att hissa lakan för att bättre gömma sig under.
Och hon, hon är där. Man ser henne inte, men man anar henne i varje färg. Hon är det mjuka blå som hänger till vänster, fortfarande lite blyg. Hon är det busiga gula som tänds i mitten, mellan de fuktiga orangea. Hon är det djupa röda, nästan bordeaux, som darrar i vattnet, som en längtan man inte genast uttrycker. Hon är den här känslan av värme på din hud när du är ensam framför målningen. Men inte så ensam ändå. För hon, hon följer dig. Hon kommer.
Hon pratar inte högt. Hon säger enkla saker. Att hon har tänkt på dig. Att hon har sminkat sig bara för detta ögonblick. Att hon älskar din doft av dagens slut, denna blandning av trötthet och hud. Hon närmar sig. Hon sätter sig bredvid. Hon gör ingenting. Och ändå brinner allt. Du känner att denna kväll inte kommer att bli som de andra. Inte en erövring. En återerövring kanske. Eller en gåva. Eller bara en överlåtelse.
Tavlan är tyst. Men en tystnad full av musik. En musik som man knappt hör. Som den man sätter i bakgrunden när man inte vill distrahera händer som letar. Det är inte ett oväsen av färger, det är en uppgång. Som en ziff av vin på läpparna. Som en knapp som har lossnat från en blus. Som det första ordet viskat i örat när ljuset dämpas.
Och sen finns det den här blå… den blå längst upp i himlen. Den stannar där, blygsam, på avstånd. Den ser allt, men dömer inte. Det är tavlans öga. Ditt kanske. Den som minns. Eller den som drömmer. Den kommer att vara där igen imorgon bitti, när allt har glidit bort, när seglen har vikts ner, när reflektionerna har tystnat.
Men för tillfället är hon här. Med dig. I detta dags slut som sträcker sig. I denna tavla som inte vill ta slut. I denna långsamma, smekande värme, som inte längre är världens ljus utan den från en hud som väntar.
Så titta lite till. Lägg handen på ramen. Stäng ögonen om du vill. Hon har precis lagt sin hand på ditt lår. Känner du? Det är inte en målning. Det är en dejt. Den första eller den sista. Men förmodligen inte den enda.
------------------------------------
Janusz Kik föddes 1956 i Chorzow, Polen.
Han har arbetat kreativt i trettio år i Polen, Tyskland och nu Frankrike.
Han studerade vid Konsthögskolan i Katowice.
Hans verk finns i många privata samlingar runt om i världen.
Hans inspiration kommer från havets värld.
Du kanske också gillar
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Detta objekt förekom i
Hur du köper på Catawiki
1. Upptäck något speciellt
2. Lägg det högsta budet
3. Gör en säker betalning